Ledare

Putinregimens ord om att ”de måste bli rädda för oss igen!” efter explosionen på Kertjbron till Krim följdes omedelbart av det värsta terrorangreppet mot ukrainska städer sedan den ryska invasionens inledning i februari. När detta skrivs beräknas över åttio kryssningsrobotar och tjugofyra ”kamikazedrönare” ha briserat i elva ukrainska städer så långt från fronten som i Kiev, Liviv och Ternopil. Bostadsområden, universitet och andra civila platser drabbades med hittills ett femtontal dödsoffer och ett hundratal skadade, byggnader raserade och el- och vattenförsörjning utslagna.

Den ryska invasionen av Ukraina har sedan länge övergått i ett ställningskrig. Rysslands militära styrka nöts ner av det ukrainska folkets motstånd och det massiva vapenstödet från NATO. Putinregimens manipulerade folkomröstningar och annekteringar av de fyra ukrainska provinserna är ett sätt att försöka ta initiativet genom att höja insatserna

Extremhögern är åter på marsch över kontinenten och när fascismens arvtagare nu åter griper om makten i Italien är det är många som anmärker på det politiska läget som ett eko från historien. Och det är förstås relevant att konstatera att vi politiskt i allt väsentligt står och stampar i samma mylla som för hundra år sedan – men vad vi verkligen borde diskutera, inte minst från svensk horisont är det italienska valet, inte som ett eko från historien, utan från framtiden.

Så vann då det nyliberala, nationalistiska och konservativa högerblocket. Deras valkampanj var aggressiv och djupt reaktionär. När man talade om gängvåldet knöts det hela tiden ihop med invandringen. Två miljoner utomeuropeiska invandrare gjordes kollektivt ansvariga för skjutningarna. På frågan vad som måste göras åt kriminaliteten blev svaret från de blåbruna: ”Minska invandringen!” SD dammade av sitt gamla krav på ”återvandring” och twittrade om ”Enkel biljett till Kabul”.

Nyliberalismens söndertrasning av de svenska välfärdssystemen med gapande samhällsklyftor och segregation tillsammans med dyrtid, energikaos och otrygghet i krigets och militariseringens Europa utgör fonden. Högerblockets hatfyllda politisering av treenigheten gängbrottslighet, invandring och skärpta straff, SD:s favoritramsa, har utgjort bräckjärn för högerreaktion på bred front, från klimatförnekelse till klasspolitik mot jämlikhet och gemensam välfärd.

Hade landets arbetare röstat lika mycket och lika klassmedvetet som överklassen skulle valen vara rena formaliteter. Men i de fattigaste områdena är valdeltagandet som lägst, liksom förtroendet för de partier som säger sig företräda dem. För många gånger har löften svikits och kompromissats bort.

Ju närmare valet vi kommer desto mer perverterade blir de borgerliga partierna i sitt rasistiska budskap – även S-ledningen ansluter sig nu till denna skara. L vill språktesta tvååringar i ”mångkulturella” områden. Arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark slår på trumman för att rasifierade inte ska skaffa fler barn ”än de kan försörja” och vill införa ett planläggningstvång med ekonomisk bestraffning så att kvinnor med invandrarbakgrund inte sätter ”för många” barn till världen.

Varje sommar har numera sina egna katastrofer. I år är det sinande floder efter den värsta europeiska torkan på 500 år. England har haft temperaturer som aldrig tidigare uppmätts. Skogsbränder i Europa och USA. Smältande glaciärer i Himalaya orsakar översvämningar i Bangladesh. En ny forskningsrapport pekar på att uppvärmningen av Arktis går fyra gånger fortare än genomsnittet för jordklotet.

Det rutschar snabbt utför nu, med kriminalpolitiken som bränsle. I sin iver att ta rasistiska röster från SD vet partierna inte till sig i att bjuda över i hårdare tag och trakasserier mot arbetare och låginkomsttagare i de områden som lämnats utanför under de senaste fyrtio årens omfördelningspolitik.

En militaristisk favoritmyt handlar om ”appeasement”. Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain har här fått stå som förnedrande symbol för eftergiftspolitiken gentemot Hitler. Med sitt papper om Peace in our time 1938 framstod Chamberlain som en lättlurad internat­gosse.
Budskapet – in i vår egen tid – har varit: Om västmakterna hade svarat Hitlers hunger med kallt stål tidigare kunde världskriget ha undvikits.